Läser lite varstans nätet om IBMs nya superdator Watson som ställer upp som tävlande i frågesporten Jeopardy. Detta är något som har skapat mycket uppståndelse hos lyriska forskare inom artificiell intelligens som tar till fraser som ”a historic moment” och liknande, och beskriver datorn som en riktig frågesportsmästare, programmerad under flera år med en enorm kunskapsbank. Under huven snurrar ny teknologi som ska ge datorn en enorm kapacitet att förstå frågor ställda på vanligt språk som exempelvis ”Which nanotechnology companies are hiring on the West Coast”, enligt artikeln i nature, som vidare förutspår att detta är någonting vi kommer att se i våra vanliga sökmotorer om bara något år. Man kan inte annat än att få intrycket av att detta är ett enormt framsteg för forskningen inom artificiell intelligens.

Vad innebär då allt detta? En dator som förstår mänskligt språk och kan komma med intelligenta och relevanta svar på vanliga frågor, är den på väg att bli intelligent? Håller våra datorer på att få mänsklig tankekapacitet? Ett snabbt svar på dessa frågor är: nej. Visserligen är frågeställningen relaterad till definitionen av intelligens, men om vi med intelligens menar någonting som är ens avlägset likt människans sätt att vara medveten om sin omvärld, ha sinnesförnimmelser, skapa inre bilder och föra resonemang med sig själv så är svaret tveklöst nej. Det huvudsakliga skälet till detta är att datorer per definition är rena symbolmaskiner utan inbyggda funktioner för simulering av de mänskliga egenskaper som nämns ovan.

Om man vill vara lite mer teknisk så är datorer per definition implementeringar av formella system, det vill säga symbolmaskiner som inte har någon inbyggd referens till det som symbolerna representerar. Det är vi, som utomstående mänskliga datoranvändare, som tilldelar referens till datorns symboler och därmed ger dem mening. Utan en sådan tilldelning av referens, en tolkning av det formella systemet så har datorns inneboende ettor och nollor ingen mening lika lite som texten i en bok har mening utan en läsare som tolkar innebörden hos boksidorna. Datorerna må ha vara ypperliga informationshanterare med en enorm kapacitet, men de har ingen aning om vad det är som de bearbetar. Det finns helt enkelt ”ingen hemma” som kan förstå informationsmassorna.

Vad innebär då detta? Att det alltid kommer att vara helt omöjligt att bygga maskiner som matchar människans tankekapacitet? Nja, det beror på. Det går för närvarande inte att ge några säkra svar på dessa frågor då vi i dagsläget vet ganska lite (för att inte säga ingenting) om mekanismerna bakom hjärnans högre kognitiva förmågor. Att (som IBM verkar ha gjort) sätta ihop en superdator proppfull med encyklopedidata jämte listiga regler för vilken information som skall plockas fram för vilken fråga är dock ingenting som skapar en maskin med människoliknande intelligens. Så länge vi inte vet hur människans högre mentala förmågor skapas i hjärnan, hur hjärnan bär sig åt för att skapa medvetande, tankeupplevelser, inre bilder, drömmar och så vidare, så kommer vi aldrig att kunna sätta ihop en maskin som simulerar dessa förmågor, oavsett vilken monsterkapacitet vi ger den. Därmed inte sagt att IBMs skapelse inte är en imponerande frågeleksmaskin, för det är den. Men inte mer än så.