I Pedagogiska Magasinet återfinns Susanna Salmijärvi och Joel Andrés eminenta kritik av Roger Säljös pedagogiska teori ”det sociokulturella perspektivet”. Detta är, efter vad jag förstår, en teori som är populär på många lärarutbildningar idag och dess huvudsakliga karakteristik är lärandesituationers sociala aspekter. Själva de grundläggande tankegångarna är väldigt abstrakta till sin natur och en smula kontroversiella, rent filosofiskt. Enligt artikelförfattarna är Säljös resonemang väldigt antiindividualistiskt och han pläderar bland annat för idén att tänkande är ett kollektivt fenomen snarare än någonting som försiggår hos enskilda personer. Tankeprocesser bör, menar han, förstås i en social kontext och inte isolerat i individen.

Det finns mycket att säga om Säljös teorier, men jag tänkte här koncentrera mig på denna nämnda externalistiska komponent, det vill säga uppfattningen att en kognitiv process som tänkande står att finna (helt eller delvis) i omvärlden snarare än hos de individuella aktörerna allena. Är detta verkligen en rimlig ståndpunkt? Tankegångarna verkar vara relaterade till den filosofiska diskussionen om var gränsen för medvetande och mentala processer går. Det vill säga, var (rent fysiskt) slutar medvetandet och omvärlden tar vid? Detta kan tyckas som en väldigt flummig fråga och rent intuitivt så skulle väl de flesta svara att medvetandet med tillhörande kognitiva processer är fysiskt lokaliserat i hjärnan med vilken dess rent fysiska gräns sammanfaller. Faktum är dock att det finns rationella och tänkvärda argument för en något mer komplicerad bild. Som så ofta inom filosofin så kan uppfattningar som ter sig självklara visa sig vara rätt komplicerade när man väl börjar rota i dem.

Det är sedan åtminstone ett halvsekel tillbaka en vida spridd filosofisk uppfattning att meningen hos ord och tankar står att finna i omvärlden, och att mentala processer är att betrakta som representationer av fenomen runt omkring organismen. Detta kallas allmänt för externalism och nyss nämnda specifika variant kan betecknas som meningsexternalism då den har att göra med meningen hos ord och tankar. Detta är i sig en komplicerad (och intressant) fråga när man väl ger sig in på detaljer (och en fråga där jag, for the record, inte fullt ut skriver under på den allmänt rådande uppfattningen). Dock är det inte riktigt denna sorts externalism jag skall ge mig i kast med här, utan en annan variant, av David Chalmers och Andy Clark benämnd ”aktiv externalism”.

Grundtanken för denna aktiva externalism är att det finns externa omständigheter som bör ses som aktiva i det att de har en stor roll i formandet av kognitiva processer (i kontrast till meningsexternalismen ovan som kan betraktas som passiv). Alltså: externa faktorer spelar roll i det att en förändring av dessa påverkar ens kognitiva funktioner. Som ett exempel för att belysa detta använder Chalmers & Clark situationen när man spelar Alfapet och de bokstavsbrickor man använder sig av för att testa olika kombinationer i jakten på användbara ord. De menar här att omarrangerandet av dessa bokstavsbrickor bör betraktas som en aktiv del av tankeprocessen bakom formandet av dessa ord eftersom dessa tankeprocesser inte skulle vara desamma utan extrahjälpen som ges av dessa brickor. Enligt Chalmers & Clarks åsikt blir brickorna alltså i detta fallet en extern del av spelarens kognitiva processer, och således kan vissa tankeprocesser sägas existera i omvärlden, utanför den tänkande individen. Detta är någonting som påminner väldigt mycket om Säljös uppfattning att tänkande ligger utanför individen (även om den sistnämnda är mer fokuserad på sociala interaktioner).

Hela detta tankesätt är kanske nu något som de flesta rent intuitivt vänder sig emot då man ofta associerar kognitiva processer med subjektiva upplevelser och mentala förmågor som man anser höra hemma i hjärnan och inte i omvärlden. Dock är det viktigt att här ha i åtanke att kognitiva processer och subjektiva upplevelser inte nödvändigtvis är samma sak. Subjektiva upplevelser kan naturligtvis påverkas av faktorer utanför upplevelsesfären utan att dessa externa faktorer för den skull blir upplevelser i sig. Ett exempel är minnesanteckningar: dessa är någonting externt som används för att framkalla vissa minnen. Det vill säga, de orsakar subjektiva upplevelser (framkallade minnen) utan att själva vara subjektiva upplevelser. Det Chalmers och Clark gör är helt enkelt att räkna fenomen av samma typ som minnesanteckningar och alfapetbrickor till kognitiva processer. Detta är analogt med att vilande kunskap i hjärnan och passiva minnen (sådana man för tillfället inte tänker på) räknas som kognitiva processer. Detta är, enligt min åsikt, ganska okontroversiellt (även om det inte låter så) och inte stort mer än en terminologifråga, egentligen. De subjektiva upplevelserna (själva essensen av medvetandet) är fortfarande någonting som skapas i hjärnan och inte i omvärlden. De perifera kognitiva hjälp-processerna kan äga rum i hjärnan eller utanför; det är egentligen ingenting som spelar någon roll för medvetandebegreppet.

Hur kan då denna insikt appliceras på Säljös teorier? En av hans främsta käpphäst verkar ju vara att våra tankeprocesser återfinns i våra sociala interaktioner och inte hos oss som enskilda individer. Dock måste jag säga att jag har svårt att se rent tänkande som någonting annat än en medveten process, det vill säga en subjektiv upplevelse (vi har en upplevelse av att vi ”talar till oss själva” inne i huvudet) som inte behöver några yttre sociala interaktioner för att kunna upprätthållas. Hur en sådan process överhuvudtaget skulle kunna äga rum i omvärlden, utanför hjärnan, har jag mycket svårt att se. Naturligtvis påverkas ens tänkande av sociala interaktioner likväl som av andra faktorer utanför hjärnan. Dessa faktorer kan man se som en del av de kognitiva processerna om man vill, men oavsett hur man betraktar dem så står det utom allt tvivel att själva tänkandet, den subjektiva upplevelsen av att resonera, inte kan äga rum någon annanstans än i hjärnan. Således är själva tänkandet något som är högst internt och individuellt och inte, som Säljö hävdar, någonting som ligger utanför individerna. Att hävda någonting sådant är bara befängt.

Vidare Läsning: The Extended Mind av David J. Chalmers och Andy Clark