Uppdatering 5/4 2012: för tydlighetens skull har några extra punkter lagts till i argumentationen. De kan tidigare ha varit för implicita för argumentets bästa.

Uppdatering 2/5 2012: det bör kanske också nämnas att jag nedan talar om kategoricitet som en sorts egenskap. Detta är, har jag insett, falskt. Kategoricitet bör förstås som en relation. Lyckligtvis så kvarstår resten av argumentet som tidigare.

Detta blogginlägg är mer personligt än de jag tidigare skrivit och egentligen också mer personligt än frågor jag överhuvudtaget tycker om att diskutera annat än med människor som står mig nära. Det är emellertid inte så privat och sexuellt laddat som titeln antyder – den masochism jag tänker diskutera är inte en som hör sängkammaren till, utan etisk sådan. Det kommer sig nämligen så att frågor om etiskt agerande i allmänhet och avståndstagande från företrädesvis köttätande i synnerhet har aktualiserats flera gånger i konversationer under den senaste tiden. Därför förefaller det passande att redogöra för min inställning i lite större detalj än vad jag känt mig benägen att göra i de diskussioner där frågorna uppstått – både för tydlighetens skull och, för all del, som en grund för nytänkande.

I litteraturen förekommer begreppet ”patologisk altruism”,[1] vilket betyder i princip samma sak som vad jag menar med etisk masochism: ett upplevt krav på att agera i andras, eller världens, bästa, på bekostnad av sitt eget leverne till den grad att man själv går under av det. Exakt hur “går under” ska förstås är aningen oklart, men vi kan tänka oss ett antal olika aspekter/diagnoskriterier som var för sig duger för att termen masochism ska vara relevant:  att (i) man lider psykiskt, antingen i termer av upplevelser eller i form av bristande preferenstillfredsställelse, av ett etiskt beteende som inte är etiskt nödvändigt men man känner är etiskt nödvändigt, (ii) att man på något sätt finner självrättfärdigande eller njutning i detta etiskt överdrivna beteenden, eller (iii) att man agerar supererogatoriskt till en grad att man får bestående skador eller till och med dör av beteendet. Naturligtvis är det dock sant att etiska inställningar ställer krav på etiskt beteende och ofta då i någon mening altruistiskt sådant; detta implicerar ingenting patologiskt. Tvärtom kan etik ofta göra ont. Men levandes i en värld som är så strukturellt orättvis som vår i så oerhört många avseenden – och då är jag ändå relativt modest i mina antaganden här jämfört med många andra – så kan man fråga sig i vilken mån det överhuvudtaget är möjligt att agera någorlunda samvetsgrant: dels (1) i sig som en fråga om hur man bäst agerar etiskt, men även (2) på ett sätt där etisk masochism, om möjligt, kan undvikas.  Jag kommer argumentera för att svaret på (1) är att agera publikt för strukturell förändring, vilket samtidigt kan ge en möjlighet att undvika risken att gå under i depression över världens bristfällighet i (2). Mea culpa behöver då inte kräva en tagelskjorta.

(1)

Som jag redan insinuerat så är det uppenbarligen så att denna värld är långt ifrån den bästa av världar, i princip oberoende av vilket normativt ideal man vill acceptera. Mer eller mindre alla som tar etik på allvar håller med om att det finns enorma orättvisor sett till de möjligheter och nyttor människor i i-länder och u-länder[2] har tillgång till (inte minst beroende på tidigare västerländsk kolonialisering), att kvinnor varit strukturellt förtryckta av män under stora delar av historien och på de flesta håll fortfarande är det i oacceptabel grad, att sexuella minoriteter orättfärdigt har fått sina mest intima önskningar besudlade av en godtycklig och livsförnekande moralism, att människor behandlar och har behandlat djur på överdrivet sadistiska vis, et cetera ad infinitum et absurdum, helt oberoende av hur man i större detalj vill formulera sina teorier och ideal. Vår värld är alltså allt annat än ideal, i princip oberoende av vilka ideal man accepterar. Denna moraliska icke-idealitet är också praktiskt relevant: det är inte tal om att moralprinciper tillämpas av (andra?) människor till den grad att man kan lita på att de kommer tillämpas i allmänhet.

Ett ställe där detta ställs på sin spets i vardagslivet för en vit, västerländsk man (som mig) av idag, är frågan om vegetarianism: är det moraliskt rättfärdigat att äta kött? Det finns flera globala och till och med ofta antropocentriskt orienterade moraliska skäl som verkar gå emot det – köttindustrier behandlar djur illa, köttproduktion är mycket resurskrävande och resurserna hade kunnat läggas på vegetarisk matproduktion vilket gjort att fler människor sluppit svälta (vilket, draget till sin spets, kanske till och med visar att köttätare bryter mot andras rätt till liv eftersom mat krävs för att kunna leva), köttproduktion släpper ut mycket koldioxid i atmosfären vilket riskerar att skada mänskligheten via växthuseffekten, et cetera. De positiva argumenten för köttätande är betydligt svagare: att hävda att köttätande är en del av vår kultur är inget argument alls, medan ”kött är gôtt” är fruktansvärt egocentriskt. Prima facie verkar alltså argumenten för vegetarianism vara starkare än argumenten för köttätande. Prima facie, alltså.

Moralteoretiskt är jag emellertid lagd åt att acceptera någon form av rättighetsetik, där fundamentala rättigheter i första hand tillskrivs någorlunda rationella agenter. Djur faller utanför, och det är därför tillåtet att döda dem för att äta, åtminstone förutsatt att dödandet går någorlunda rätt till. Alltså är det inte fel i sig att äta kött.[3] Vad som kvarstår är istället ett flertal argument som härstammar från kontingenta omständigheter i dagens värld: svält beror på strukturella ekonomiska orättvisor och omständigheter, djurens behandling i modern köttindustri beror på hur köttindustrin ser ut (inte minst via tveksam reglering), och växthuseffekten på människors miljöfarliga utsläpp i allmänhet. Det är inte tal om att det enbart skulle vara mitt, eller någon annan enskild individs, köttätande som styr hur alla dessa världsproblem tar form, utan snarare individers aggregerade beteende, både på marknader och i lagstiftning (eftersom det inte, i demokratier, är någon enskild individ som tillsätter de politiker som driver igenom lagar, utan majoriteter som i sig består av en mängd individer).

Antag då, för reductio, att det skulle finnas en giltighet i den bakomliggande tanken för att jag skulle bli vegetarian: varje enskild individs beteende, relativt till sina strukturella omständigheter, avgör vad som i sista instans avgjorde är moraliskt rätt eller fel att göra, även i en icke-ideal värld som vår. Då skulle det vara fel att, i Sverige, rösta på politiska partier som har någon chans att påverka den politik som bedrivs inom landet, eftersom dessa är positivt inställda till EU utan att ha någon egentlig möjlighet att styra dess jordbrukspolitik, och således i någon mening legitimerar en för afrikanska småjordbrukare oerhört orättvis världsordning. Det skulle också vara fel för kvinnor att ha sexuella relationer med män som är i maktposition relativt till kvinnorna ifråga, eftersom detta kommer ses av andra (inte minst barn), påverka deras sociala identiteter, och således koppla sex till makt och till kvinnors underordning. Det skulle vara fel att köpa en läskburk även från ett läskproducerande företag som inte utnyttjade fattiga i tredje världen, eftersom detta skulle öka vinsten hos detta företag och således deras vilja att producera mer läsk, som emellertid är starkare förknippade med det större företaget som kan utnyttja arbetare, vilket således i någon mening ger reklam för det större företaget, vilket ökar deras marknadsmakt och således förmåga att sälja för att göra vinst. Det skulle, kort sagt, överhuvudtaget vara fel att utnyttja de resurser och omständigheter man tillägnats på etiskt tvivelaktiga grunder: de kommer att befästa förtryck i i princip alla sammanhang. Men detta innebär att det är fel att använda sina resurser och omständigheter i princip överhuvudtaget, vilket är absurt.

Av detta skäl, tillsammans med det oerhört mycket mer teoretiska bakgrundsförhållandet att kategoriciteten hos etiska principer är dispositionell snarare än sådan att den har entydig valens och inte är helt “utlöst” om inte omständigheterna är sådana att man kan lita principernas allmänna tillämpning,[4] så står vi alltså i praktisk handling inför krav på etiska omdömen snarare än en naiv tillämpning av principer. Det finns då en underbestämning av den moraliska korrektheten i varje handling, eftersom våra omständigheter inte är tillräckligt ideala för att (alla) principer helt och fullt ska kunna vara normativt bindande: vissa fel kommer alltid att göras, och i så fall är inte principerna kategoriskt tvingande (via sin dispositionalitet), utan ett specifikt omdöme krävs i varje handling. Eftersom jag då inte ser det som principiellt felaktigt att äta kött, och det i dagens läge knappast gör någon större skillnad för världen i allmänhet vad jag som enskild individ gör relativt till köttindustrin, är mitt omdöme att det inte är fel för mig att göra det. Snarare förefaller vegetarianism vara supererogatoriskt – moraliskt bra, men inte ett krav.[5] För egen del, det vill säga sett till mina preferenser (kött är gôtt!) så skulle vegetarianism också antyda en form av etisk masochism i meningen (i) ovan – jag återkommer till denna punkt i (2) nedan.

Däremot, för att generalisera från exemplet vegetarianism (eftersom argumenten gör det), så kan en annan form av moraliskt beteende skönjas: det är, på de sätt som nu kan tänkas vara fruktbara, moraliskt sett snarare av vikt att arbeta för strukturell förändring mot en bättre värld, det vill säga för sina ideal, eftersom detta innebär att arbeta för att instantiera vad som är rätt i större skala. Detta förefaller detta vara oerhört mycket mer effektivt än att försöka bevara sin renhet från alla (ofrånkomliga) fel: grunden för exempelvis problemet med vegetarianism från första stund, åtminstone förutsatt att man inte tycker att köttätande är fel i sig, var ju strukturella problem snarare än någon enskild individs agerande, och det är viktigare bota sjukdomar än symptom. Detta arbete kan då ske på flera sätt: i den offentliga debatten, partipolitiskt, genom diverse nationella och internationella organisationer, et cetera. Det viktiga är att arbetet sker för en bättre världsordning, snarare än fokuserar på privata petitesser där varje individ tagen för sig av strukturella skäl är oförmögen att åstadkomma mycket mer än ett rent samvete i en oren värld.

(2)

Jag har nu försökt besvara fråga (1), men ett och annat kvarstår att säga om (2) för att knyta ihop argumentet. Frågan är alltså hur moraliskt handlande utan etisk masochism är möjligt. Argumentet i (1) för ett motverkande av strukturer – sociala eller politiska – är grunden för svaret på denna fråga. Att agera etiskt blir att på relevanta sätt agera för implementeringen av rättvisa (och, naturligtvis, undvikande av uppenbara moraliska felaktigheter), inte att undvika alla handlingar som skulle kunna få moraliskt tveksamma konsekvenser i en icke-ideal värld (och detta eftersom i princip alla handlingar riskerar att få det).

Moraliska ideal tenderar i sådana fall inte (enbart) att vara begränsande: de kan istället mycket väl vara positivt inspirerande. En rättvis värld – ett ändamålens kungadöme – och ett arbete för att uppnå det behöver inte landa i en kvävande etisk masochism. Istället kan det ge meningsfull riktning åt ett livsprojekt, samtidigt som arbete för ett ideal inte i någon extrem grad behöver begränsa, även om det naturligtvis kan omforma, de preferenser utifrån vilka en människa kan handla. Detta gäller dessutom oberoende av om det är så att icke-utlöst kategoricitet hos idealiserade principer är tvingande för att få en att handla i enlighet med dem eller inte.

Ett frågetecken kvarstår innan diskussionen kan avslutas: vad är kopplingen mellan supererogatoriskt handlande och etisk masochism? Riskerar inte argumentet att reducera supererogatoriskt beteende och de ”hjältar och helgon” som utför det till någonting patologiskt? Detta hade naturligtvis varit ett problem om så var fallet, men lyckligtvis finns ett svar: supererogatoriskt handlande kan förekomma om man har de rätta preferenserna att handla på ett etiskt idealt sätt, inte bara på ett sätt som är etiskt riktigt eller inte. Då är det inte tal om masochism eller patologisk altruism, utan handlingarna blir snarare uttryck för en genomgående etisk karaktär som inte lider av sin dygd. För oss övriga kvarstår emellertid jordelivet, men jag hoppas ha visat att detta inte behöver föra med sig lidande för en arvssynd.

Kritik och kommentarer är, som alltid, välkomna.

[1] Se t.ex. recensionen Bramstedt, K.A. (kommande), ”Pathological Altruism”, i Journal of Bioethical Inquiry som en intressant introduktion.

[2] Dessa begrepp är kanske olyckliga deskriptivt eftersom många tidigare u-länder mer och mer blir till i-länder. De är dock lämpliga som referenspunkter och bör här ses som idealtypiska snarare än deskriptiva kategoriseringar av olika länders status.

[3] Jag tänker dock inte argumentera för denna position här eftersom den är en premiss i den större argumentationen.

[4] Jag har argumenterat för detta på andra håll. Kontakta mig vid intresse för argumentationen.

[5] I vilken mån köttätande är tillåtet och neutralt eller istället suberogatoriskt, alltså dåligt men inte förbjudbart, är en öppen fråga där jag är osäker.