Jag har tidigare skrivit om Tononi’s Information Integration Theory (IIT). Detta är en förklaring av hjärnans medvetandefunktioner som går ut på att medvetandet är baserat på integrerad information. Enligt Tononi så uppstår medvetande genom denna förmåga hos hjärnan att hantera en oerhört stor mängd information kombinerat med integrationen av denna information. Alltså: Ett medvetet system måste ha en stor repertoar av möjliga tillstånd (information) och det måste samverka som ett enat system. Ett system som saknar dessa egenskaper kan inte vara medvetet enligt Tononi.

Frågan som infinner sig nu är om detta verkligen är tillräckliga kriterier för ett medvetet system? Ett sätt att undersöka detta är att försöka falsifiera detta påstående (att integrerad information är tillräcklig för medvetande) genom att hitta ett exempel på ett system som hanterar integrerad information utan att vara medvetet.

För att undersöka detta tänker jag återvända till en teori som jag nosat på innan, nämligen Bickhards interaktivistiska representationsteori. Detta är en förklaring av representation baserad på kontrollteori där representationer analyseras utifrån ett systems interna kontrollstruktur i interaktion med omgivningen. Tanken är att en sådan interaktion kommer att resultera i ett visst tillstånd hos systemet, ett tillstånd som är avhängigt av interaktionens karakteristik (och i förlängningen egenskaperna hos omgivningen med vilken det interageras). Idén är att sluttillståndet som systemet försätts i då implicit kommer att kategorisera den klass av omgivningar som genererar detta tillstånd. Således kommer systemet som helhet (med sina möjliga sluttillstånd) att fungera som en differentiator för en stor mängd olika omgivande miljöer.

Nu är dock inte Bickhards tanke att sådana differentieringar i sig själva kan användas för att definiera representationer. För en fullständig representationsteori behöver vi ta hänsyn till sådana differentiatorer i kontexten av ett målinriktat system. Det vill säga: Systemet har ett visst mål det strävar efter (rent bildligt alltså -det är inte fråga om Aristotelisk teleologi). Nu har systemet ett visst antal interaktiva strategier det kan begagna sig av för att nå målet i fråga . Detta innebär då att olika omgivningar kommer att trigga olika interaktiva strategier för att systemet skall uppnå det önskade tillståndet (målet):

wpid-schema-2012-04-10-10-36.jpg

Enligt Bickhards synsätt kan nu representationer definieras som just sådana funktionella indikatorer i ett målinriktat system (en viss omgivning orsakar ett visst sluttillstånd i systemet som då indikerar potentialen hos en viss interaktiv strategi för att det önskade målet skall uppnås). Jämfört med traditionella representationsteorier så har detta synsätt fördelen att egenskaperna hos sådana representationer kan utvärderas av systemet självt. Till exempel fall av felrepresentation: Enligt traditionella teorier måste sådana fall bedömas av utomstående betraktare som observerar systemet och avgör ifall en viss symbol refererar till ”korrekt” egenskap i omgivningen eller ej. I Bickhards system utmärks en sådan situation istället av att den associerade strategien för att nå målet kommer att vara felaktig därför resultera i ett misslyckande av att nå målet. Detta misslyckande är nu något som systemet själv kan upptäcka utan hjälp av någon utomstående observatör. Därmed undviker han användandet av omkodningar och stand-ins i sin representationsteori (jag har tidigare skrivit om hans kritik av detta synsätt).

Enligt illustrationen ovan innebär potentialen för en viss interaktiv strategi S1 samtidigt en förutsägelse om att vi har att göra med en omgivning av A-typ. Anta nu att denna interaktiva strategi genomförs och att målet uppnås. Detta kan nu tänkas trigga ytterligare indikationer, låt säga om den interaktiva strategin S3. Det vill säga, alla omgivningar av S1-typ kanske också är omgivningar av S3-typ (och kanske även omgivningar av S4-typ osv.) Detta ser Bickhard som den grundläggande mekanismen bakom hjärnans konstruktion av mer komplexa representationer som då byggs upp likt ”vast and complex webs of indications”.

Om man nu analyserar Bickhards teori med Tononi’s IIT i bakhuvudet så ser man genast likheter. Ett system kapabelt att differentiera mellan ett stort antal olika omgivningar kan uppenbarligen hantera stora mängder information. Om vi därefter tar i beaktande att all denna information är sammankopplad i ”webs of indications” så har vi uppenbarligen ett system som möter Tononis kriterier för medvetandesystem: en stor mängd information som är integrerad. Frågan som infinner sig är således (om vi antar att Bickhards teori stämmer): Beskriver Bickhard ett medvetet system? Det vill säga, är representationer med nödvändighet medvetna?

Den logiska strukturen i detta resonemang är alltså:

P1) integrerad information genererar medvetande (IIT)
P2) hjärnans representationsmekanismer hanterar en stor mängd integrerad information (Bickhard)
____________________________________
S) det kan inte finnas någonting sådant som omedvetna representationer

Och följaktligen: Om det kan finnas omedvetna representationer så är antingen Bickhards teori felaktig eller så är IIT (åtminstone) inte tillräcklig för att förklara medvetandet. Så frågan är då, kan det finnas omedvetna representationer? Eller snarare, tillåter Bickhards representationsteori omedvetna representationer?