Läser i SvD om Nils Uddenberg, docent i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning, som talar om att psykiatrin har två sidor, en naturvetenskaplig och en humanistisk. Med detta menar han att psykiatrin, förutom att vara en vetenskap inriktad på att bota sjukdomar, ”alltid haft en humanistisk sida, som inte främst ser patienten som någon med en sjukdom i hjärnan, utan som en hel människa med en historia”. Hans åsikt är att denna sidans teorier inte kan ses som naturvetenskapliga, ”utan mer som livsåskådningar”.

Detta dualistiska perspektiv är intressant. Han menar alltså att naturvetenskapen aldrig kommer att komma åt denna aspekt av mänskligt själsliv. Det naturvetenskapen på sin höjd kan åstadkomma är att peka ut korrelat, det vill säga tala om vilka områden i hjärnan som är aktiva vid vissa psykologiska tillstånd. Med hans ord: ”Att visa att det och det händer i hjärnan när vi tänker säger oss ingenting. Korrelaten är inte våra tankar och känslor”.

Är detta med nödvändighet sant? Visst, idag kommer vi inte längre än till korrelaten, men kommer det alltid att vara på det viset? Om vi antar ett materialistiskt synsätt, måste det då inte vara möjligt att även förklara mekanismerna bakom tankar och subjektiva upplevelser? Och hur är det i sådana fall möjligt att gå från korrelat till sådana högre kognitiva fenomen?

Allt detta är relaterat till frågan om vilken vetenskapsfilosofi vi skall applicera på medvetandeforskning. En konventionell inställning är att försöka efterlikna naturvetenskaper som fysik och kemi och inta en reduktionistisk hållning. Det vill säga, att förfäkta åsikten att ”högre nivåer” bör kunna reduceras ner till (förklaras i termer av) ”lägre nivåer”, på samma vis som kemiska fenomen kan förklaras i termer av fysik. Kemi är egentligen fysik ”på en högre nivå”, så att säga. Tanken bland dessa förespråkare är då ofta att allt går att reducera till fysik, allt är ”egentligen” fysik. Detta är en hållning som kan verka sund, men när det kommer till medvetandeforskning verkar det tyvärr som att den oftast leder till en återvändsgränd. Vi landar hela tiden i demonstrationer av vilka områden av hjärnan som är relaterade till vilka psykologiska fenomen och subjektiva upplevelser. Men att bara rada upp sådana korrelat tar oss ingen vart. Det utgör ingen adekvat vetenskaplig förklaring av dessa fenomen.

En mer fruktbar approach är då att göra som Antti Revonsuo föreslår i sin bok Inner Presence. Han förespråkar en så kallad Biologisk Realism, en syn på medvetandeforskning som utgår ifrån synsättet att medvetandet är ett biologiskt fenomen och att man därför bör anamma gängse biologiska metoder. Inom biologin levereras inte vetenskapliga förklaringar i form av matematiska ekvationer och lagar. Istället använder man sig av modeller för att förklara naturens ”gömda mekanismer”. Detta kan exemplifieras med vår vetenskapliga kunskap om hur celler fungerar. Detta är inte någonting som beskrivs i ekvationer (som inom fysiken), utan tillvägagångssättet är istället det att man först beskriver systemet (cellen) på en viss organisationsnivå för att därefter identifiera systemets komponenter, hur de interagerar, och hur de producerar de effekter som kan observeras på en övergripande, högre nivå (cellen som helhet). Denna information används sedan för att konstruera en idealiserad modell med multipla nivåer i avsikt att demonstrera systemets allmänna struktur och funktioner. Applicerat på medvetandeforskning innebär detta att man bör sträva efter att bygga upp en modell där neuroner och deras interaktioner utgör den lägsta nivån medan tankar och subjektiva upplevelser utgör den högsta. Däremellan kan det finnas (och finns förmodligen) flera olika nivåer vars struktur och funktioner vi i dagsläget helt enkelt inte känner till. Det är därför vi egentligen inte förstår varför vissa neurala funktioner orsakar vissa psykologiska fenomen. Hållningen inom Biologisk Realism blir därför att vi först och främst bör sträva efter att fylla dessa kunskapsluckor en nivå i taget i akt och mening att slutgiltigen erhålla en fullständig modell av hjärnan och medvetandet med alla däremellan liggande förklaringsnivåer.

Alltså: Ja, Uddenberg har rätt i att vi idag bara kan visa på korrelat mellan neurala fenomen och psykologiska, och det säger egentligen ingenting. Men om vi omfamnar den biologiska förklaringsmodellen om flernivåmodeller så kanske vi i framtiden kommer att kunna avtvinga naturen dessa innersta hemligheter och avmystifiera allting som omgärdar tankar och subjektiva upplevelser. Det är åt det hållet vi bör sträva.