Det har varit lite glest mellan inläggen här på sistone då jag varit nergrävd i informationsinsamlingen inför min första artikel till avhandlingen. Som så ofta förr så återkommer jag till fenomenet representation; hur kan någonting representera någonting annat, och vad menas egentligen med detta, rent ontologiskt? Det är en oerhört viktig pusselbit att förstå om man skall komma någon vart med en vetenskaplig förståelse av medvetandet.
Under detta inläsande har jag kommit i kontakt med en del mycket intressanta texter skrivna av en Mark H. Bickhard, professor i Cognitive Robotics och Philosophy of Knowledge vid Lehigh University. Det är texter som fokuserar på en naturalistisk förklaring av representation; ett område som fått stort uppsving i och med utvecklandet av datorer och artificiell intelligens då man helt enkelt har trott sig kunna fånga alla aspekter av detta i relationen dator-programvara. Bickhard menar nu att alla dessa teorier misstar sig i och med att de utgår från att representation handlar om så kallade omkodningar (encodings). En mycket intressant ståndpunkt som stämmer väl överens med mina egna uppfattningar.
Bickhard pekar på att omkodningar helt enkelt är stand-ins: Ett enkelt exempel är Morse-koder där ”…” står för (är stand-in för) ”S” och så vidare. I datorer handlar det om extremt komplexa bitmönster som, genom det som visas på skärmen, agerar stand-ins för meningen hos bokstäver, ord, bilder et cetera. Poängen är här att dessa stand-ins får sitt representationella innehåll från användaren som tolkar dem. I sig själva har de inget sådant innehåll. Att säga att ”01100001” representerar bokstaven ”A” är ett exempel på en sådan omkodning som egentligen inte säger någonting och det representationella innehållet: Man ”omkodar” helt enkelt bara från en nivå till en annan. Därför, menar Bickhard, går det inte att konstruera en fullständig teori om representation enbart på denna omkodningsprincip. Någonting kommer alltid att fattas i en sådan förklaringsmodell. Kontentan av detta är att exempelvis ett datorsystem inte själv har tillgång till något representationellt innehåll. En dator arbetar med symboler, men dessa symboler representerar ingenting för systemet själv.
Som lösning på detta har Bickhard utvecklat en egen teori baserat på vad han kallar ”interactive representations”. Detta är en teori baserad på pragmatiska handlingsteorier som skall kunna definiera representation utan att ta hjälp av omkodningar. Det skall bli spännande att läsa vidare och se vad han kan göra av detta. Själv är jag lite halvskeptisk till en lösning som gör sig beroende av interaktion med omvärlden – min uppfattning är snarare att representationellt innehåll bör kopplas till interna fenomenologiska upplevelser. Det är dessa upplevelser (qualia, slarvigt uttryckt) som utgör det representationella innehållet hos alla symbolsystem som vi observerar (det är något som vi som observatörer projicerar på omvärlden enligt min åsikt). Jag är dock ännu inte tillräckligt insatt i Bickhards interaktiva teorier för att kunna avgöra om de är kompatibla med min syn. Återkommer med uppdateringar om detta för den intresserade.
3 comments
Heuristics says:
Nov 1, 2011
Argumentet från multipel realisabilitet visar detta klart, en dators mjukvaruinnehåll är i sig själv inte existerande pga att den fysiska representationen underdeterminerar både det syntaktiska och det semantiska innehållet och även om man undgår det till den grad att man får den syntaktiska biten att i sig själv existera unikt med det fysiska så underdeterminerar fortfarande det syntaktiska det semantiska.
Mjukvara är alltså mjukvara enbart pga att ett intellekt tolkar in det till att existera, om alla människor skulle dö nu skulle även all mjukvara sluta existera som sådant.
Qualia är dock inte till mycket hjälp i frågan, qualia behandlar enbart upplevelse men det är intellektet som behövs. Förmågan att abstrahera från partikulariteter till det generella är inte någonting som ingår i begreppet qualia men det är vad som används vid representationellt mönsterskapande, vid mjukvaruskrivande.
A.Chatzopoulos says:
Nov 2, 2011
Ja det håller jag fullkomligt med om: Mjukvara (och även skrivna texter osv.) är helt och hållet beroende av tolkande intellekt för sin existens som sådan.
Vad gäller qualia så får jag erkänna att jag använt begreppet en smula slarvigt i mina inlägg och diskussioner på sistone. Jag förstår att en del kan ha invändningar mot min till synes breda definition av begreppet då de flesta uppfattar qualia som enbart den ”quality of experience” som är associerad med omedelbara sinnesförminnelser. Nåväl: Givetvis utgår jag också ifrån dessa definitioner, bara det att jag applicerat den bredare kontexten hos biologisk realism. I detta ramverk utgår alla studier ifrån qualia, eller mer korrekt, ”phenomenal consciousness”. Denna phenomenal consciousness är alltså vår ”immediate presence of qualitative experience”, alltså qualia i dagligt filosofiskt tal. Tanken är att detta bara innefattar de råa sinnesförmimmelserna som det kan antas att många andra levande varelser också förnimmer (precis som de flesta filosofer använder begreppet). Dock har vi människor ju högre kognitiva förmågor än råa förnimmelser och ska man vara korrekt (och det ska man ju) så är det nog snarare på dessa högre nivåer som tankar, tolkningar och så vidare kommer in i bilden. I den biologiska realismens ramverk kallas denna högre medvetandenivå för ”reflective consciousness”, och tanken är att det är ett system som uteslutande arbetar med input från phenomenal consciousness. Med andra ord: Det objekt i den rena qualia-upplevelsen som man fokuserar på plockas upp för högre kognitivt processande i reflective consciousness där det (exempelvis) blir kategoriserat, konceptualiserat och så vidare. Det är detta jag har i åtanke när jag lite slarvigt påstår att alla tolkningar är qualia. Rent formellt så är de inte en del av qualia (den rena sinnesförnimmelsen, phenomenal consciousness) utan en tolkning (kategorisering, konceptualisering) som tycks uppstå först på en högre kognitiv nivå (i reflective consciousness). Dock, vill jag understryka, så verkar det väldigt sannolikt att hela denna representationsprocess är grundad i ren qualia så att säga, och det är lite det som är min poäng. Exakt hur denna representationsprocess ser ut och hur den kan beskrivas naturalistiskt är vad jag jobbar med för tillfället.
Heuristics says:
Nov 7, 2011
Jag håller med om att det du kallar sinnesförminnelser är det som används som indata för skapandet av representationer, Aristoteles uttryckte detta klart; intellektet skapar det universella från det partikulära och att det partikulära förstås från fantasmer/sinnesförminnelser/qualia.
Det finns dock en klar poäng att göra en stor avskiljelse mellan qualia och intellekt (kategorisering/generalisering). Det är att sinnesförminnelser är vad de är och endast det, det finns ingenting mer i dem än vad de upplevs som. Universella tankar i intellektet som exempelvis det universella med tanken triangularitet däremot är till sin natur mycket olikt smärta iom att de är tillämpbara på allting som stämmer in på dem även om just en viss sak de inte stämmer in på finns som en upplevelse just då. För det universella finns representationsproblemet men det är inte alls klart att representationsproblemet kan tillämpas på upplevelse typ smärta.
Då typ det enda med naturalismen som gör det till naturalism är att det förkastar att det som existerar kan ‘handla om något’ är det något av ett svårt problem att beskriva representation naturalistiskt, lycka till