Vanligtvis brukar den här bloggen ägnas åt (vad vi kan kalla…) mindre dagsaktuella frågor. Men jag gör nu ett undantag då jag blev oerhört illa berörd av en konservativ ledarartikel i Nya Wermlands-Tidningen som nyss dök upp och gjorde en runda på Facebook, där den både hade konservativa försvarare och progressiva belackare. Den förtjänar ett svar som förklarar – i detalj – precis hur fruktansvärd den är. Jag börjar i (I) med att förklara min förståelse av argumenten och övergår sedan i (II) med att kritisera texten.

(I)

Artikeln argumenterar följande: konservativa[1] värderingar har spritt sig bland ”dagens ungdom”, dvs. människor födda 1985-95.[2] Vi får epitetet ”Generation Ordning.” Och detta är bra, menar författaren Siri Steijer. Vilka är (1) de konservativa värderingarna och (2) varför anses de (här) vara bra?

(1)    Tre särskilda värderingar nämns särskilt i artikeln och identifieras med ”moral och dygd”. Dessa tre är följande:

  • Flit, exempelvis i arbete och studier.
  • En pragmatisk syn på livet (som resulterar i ”framtidsdisciplinering”).
  • Värdering av familjeliv (snarare än ”att vara ute och ränna”).

(2)    Tre skäl kan utläsas ur artikeln för varför denna konservativa trend skulle vara sympatisk. De rankas här i – vad jag antar vara – deras grad av vikt.

  • Deras spridning förklarar varför ungdomar ”snattar mindre, begår färre bilstölder och målar mindre olaglig graffiti”, dvs. lätta brott, men även begår färre grövre brott, samt har en mer negativ attityd till alkohol.
  • Tidigare generationer var ”högmodiga” och orealistiska.
  • De ungdomar som har mer substantiella problem kan få hjälp om andra som bara är rebelliska för sakens skull slutar ta upp resurser ur välfärden.

(II)

J. David Velleman inleder en forskningsartikel i handlingsfilosofi genom att lakoniskt påpeka att ”[t]he agent portrayed in much philosophy of action is, let’s face it, a square.”[3] Detsamma gäller den stackars sate som är pragmatisk, ”realistisk”, flitig, värderar sin familj (för dess egen skull och högre än självvalda bekantskaper, i alla fall) och ogillar festande (om det involverar alkohol). Tagna var för sig är det svårt att ha så mycket att säga om den eller den andra av dessa preferenser, men tagna tillsammans – vilket Steijer torde applådera eftersom hon applåderar både dygderna var för sig och den konservatism de tillsammans skapar för sig – visar de upp en substantiell asketism.

Det är en asketism som visar upp sig på flera plan i personers livsföring: i umgänge, drömmar, aktiviteter och smak. Men är denna sammansättning ett ideal lämpligt för en levande människa? I den mån det argumenteras dygder verkar detta minst sagt oklart: det är knappast varken intressant moraliska dygder (i stil med mod, empati, respektfullhet för andra, storsinthet, eller dylikt) eller ens hedoniskt intressanta dito: vad är egentligen problemet med alkoholkonsumtion, exempelvis, eller hur njuter personer av att tvinga sig att arbeta med någonting ”realistiskt” istället för någonting de drömmer om? I klarspråk: det konservativa idealet verkar vara att vara småsint och ha tråkigt.

Nu kan det naturligtvis vara så att Steijer också vill mena att mer fundamentala värden ska komplettera de konservativa ovan som explicit nämns. Men i så fall får hon förklara hur detta ska gå till och dessutom visa att de inte står i konflikt. Det är nämligen prima facie osannolikt att, exempelvis, en människa som är ”realistisk” eller ”pragmatisk” eller ”sköter sitt” i en värld så rutten som denna skulle vara någon lämplig moralisk förebild.

Så detta kan ju verka lite sisådär, kan man tycka. Och detta borde vara okontroversiellt sett till de flesta idéer om hur personer bör vara: även om man på ett moralteoretiskt plan inte är dygdetiker eller någon form av hedonist om värde så kommer man nog vilja säga att ovanstående moraliska dygder, om än sekundära till en deontologisk eller konsekventialistik motivering av dem, är att föredra framför denna konservatism. Och alla bryr sig om lycka, även om man inte menar att det är moraliskt primärt jämfört med allt annat. Att vara konservativ, i Steijers mening som verkar måttligt kompatibel med allt detta, är själens cancer.

Emellertid finns ett annat problem med den försvarade konservatismen som i mitt tycke är ännu starkare.[4] Detta är när själens cancer inte längre är en ensam knöl utan sprider sig och genomsyrar en persons liv och livsprojekt. Jag syftar här på ”realism” och ”pragmatism” i drömmar och livsprojekt snarare än att försöka uppnå substantiella och försvarbara ideal, oavsett om dessa konstitueras av individers högsta önskningar eller mer objektiva värderingar (exempelvis moraliska). För att uppnå sådana behöver ofta avvägningar göras gentemot om man ska vara just ”realistisk” eller ”pragmatisk”. Ofta är sådana avvägningar rationella: det är oklart om man verkligen kan uppnå sådana drömmar alls och det ”näst bästa” alternativet är kanske gott nog. Men hur gott?

Den allra mest fundamentala värdering eller princip jag brukar vilja försvara[5] är en sorts rätt till autonomi hos alla individer, där autonomi förstås (ungefär) i termer av (rationell) beslutsförmåga samt möjlighet att utleva de beslut som då fattas. En autonom människa kan visserligen välja att leva konservativt. Men det är långt ifrån en allmän lag att göra det. Istället blir Millianska experiment i leverne eller andra sätt att relatera sin person till sin omvärld att föredra: ett ständigt (själv)skapande för att skapa sitt egna föredragana liv, både för att skaffa dessa självständiga preferenser och för att sedan agera efter dem. Noterbart här är att valet att leva konservativt också blir sekundär efter en ursprunglig medvetenhet om valmöjligheter (exempelvis, men inte nödändigtvis, då genom den Millianska experimentationen – vad som är av vikt är en medvetenhet om sina omständigheter och ärliga val däremellan vilket, oavsett om det utförs praktiskt eller inte, utesluter en pre-evaluativ konservatism), givet att det verkligen ska vara autonomt. Men då är ”pragmatism” i sitt ursprungliga beslut bara att ge upp från början: vad händer, exempelvis, för en homosexuell människa som både värderar sin sexualkonservativa familj och försöker vara ”realistisk” i sina livsval? Den libertarianske filosofen David Gauthier menar att kommunitarianism förvandlar människor till levande muséepjäser: genom att (tvingas) omfamna sitt samhälles värderingar försvinner självständigt leverne.[6] Detta gäller i ännu högre grad om explicit konservativa värderingar omfamnas. Tidigare generationers ”högmod” var kanske inte så dumt ändå.

Två problem, således.

Men konsekvenserna av ett konservativt leverne – åtminstone om statistiken stämmer – verkar ju vara goda? Jag kan väl inte hävda att det är bra att brott begås? Är inte det ett argument för att vara konservativ? Det är oklart vad Steijer är ute efter. Antingen (a) kan hennes argument vara konsekventialistiskt och säga att konservativa dygder är bra på grund av deras konsekvenser, eller så (b) kanske hon hävdar att dessa (”goda”) konsekvenser är en följd av någon form av konservativt dygdigt sätt att vara. Jag tror egentligen inte att varken (a) eller (b), dvs. varken konsekventialistisk eller aretaisk etik, i grunden alls är försvarbara.  Men jag vill formulera ett generellt svar istället som inte enbart är beroende på mer kontroversiella teoretiska grunder.

Då vill jag för det första påpeka att det inte alls är uppenbart att alla ”konsekvenser” som det hänvisas till alltid är, på det stora hela, goda konsekvenser. Det är visserligen (ganska trivialt) sant att det är bra att resurser går dit de ska och att färre grova brott begås. Men det är inte alls uppenbart att en mer negativ attityd till alkoholdrickande behöver vara positivt eller ens att attityderna hos ”rebelliska” ungdomar som gör att de bryter mot lagar i vissa fall är moraliskt problematiska. Jag vill inte (här, i alla fall) försvara lagbrott såsom varandes lagbrott – åtminstone inte om de varit planerade som aktiva motståndshandlingar – men däremot är det inte omöjligt att dessa ”lagbrott” kanske kan vara brott mot någon lag som egentligen inte borde funnits. Det är svårt att säga vilka brott som åsyftas då Steijer är ospecifik, men det är inte uppenbart att, exempelvis, hembränning eller prostitution är moraliskt problematiska, även om de är olagliga. Och i så fall behöver attityderna som ligger bakom sådana beteenden inte vara klandervärda. Generellt: att lyda lagen är ingen dygd i sig (lagar kan ju naturligtvis vara dåliga) och det finns en rörig moralisk gråzon kring vikten av lydnad när lagarna kan anses vara felaktiga. Så det följer inte från laglydnad till att en konservativ trend gör att ungdomarnas liv blir bättre.

För det andra, viktigare för detta sammanhang, så följer det inte heller från att konservativa värderingar gjort att människor brutit mot lagar i lägre grad till att andra egenskapskombinationer, exempelvis de allmänt dygdiga som nämnts ovan, inte också skulle kunna ha motsvarande önskvärda effekter. Så om det nu är så att konservativa värderingar givit ökad laglydnad: låt gå. Men det säger inte att det finns skäl att vara konservativ om det finns andra sätt att vara som är att föredra istället, vilket det, utifrån motargumenten, verkar finnas. Så Steijers argument verkar vila på ett falskt dilemma: antingen konservatism och laglydnad eller progressivitet och lagbrott. Men varför det?

Som en avslutning vill jag säga någonting om konservativa värderingar och deras spridning. Säkerligen finns flera grunder för att omfamna konservatism – tanklöshet, exempelvis – men jag fokuserar på ett som Steijer tar upp: hon menar att ”den allt större betydelsen av utbildning för att få arbete och ökad konkurrens på arbetsmarknaden antas ha medfört att allt fler ungdomar avstår från att begå brott eftersom de inte vill riskera sin framtid.” Från detta drar hon slutsatsen att ”flit” ökat som ett värde bland ungdomar. Inte heller detta följer: avstående från brottslighet betyder inte att man är mer positivt flitig i, exempelvis, skolarbete. Men det är ändå tänkbart – nästan trivialt – att många jobbar hårdare för att få jobb om det är svårt att få dem. Så låt gå.

Men vad betyder detta? I praktiken: att en dålig arbetsmarknad, inte minst beroende på finanskrisen, har konsekvenser för individers livsval eftersom det är svårare att bli anställd. Så personers liv begränsas av begränsade möjligheter och det leder till mer konservativa värderingar, som leder till ett mer konservativt leverne. Detta tycker Steijer är bra. Men att omfamna nya värderingar på grund av sämre externa (ekonomiska och frihetsmässiga) förutsättningar verkar emellertid snarast vara Stockholmssyndrom i en förkrympt livsvärld: ett Stockholmssyndrom, helt utan positiva argument oberoende av dess orsaker i förkrympta omständigheter, som omöjliggör kritik och omstrukturering av de institutionella omständigheter inom vilket det uppstår.[7]

Steijer lovordar alltså att människors ofrihet gör att de inte längre eftersträvar sin självständighet, oavsett om denna är praktisk (för deras personliga liv) eller teoretisk (för deras ideologi). Jag tror inte att det är möjligt att författa en mer dräpande avslutning på en text som denna än att bara peka ut att detta är den position hon faktiskt håller. Så jag avslutar här.



[1] Mer eller mindre explicit verkar artikeln sätta likhetstecken mellan ”borgerlighet” och ”konservatism”. Jag misstänker att det faktum att detta ens är tänkbart säger en del om svensk liberalism.

[2] Noterbart är att en överväldigande majoritet av dessa nu är myndiga.

[3] Velleman, David J. (1992). ”The Guise of the Good”, i Noûs, Vol. 26, No. 1, s. 3.

[4] Det är också en variation på det tema som är det huvudsakliga argumentet mot Sverigedemokrati: konservatismens och kommunitarismens inkompatibilitet med individuell autonomi.

[5] Men jag tänker inte argumentera för den här utan bara förutsätta den.

[6] I Morals by Agreement (1985), Oxford, UK: Oxford University Press.

[7] Med att säga detta vill jag inte göra något åtagande till marxism eller ens socialism – jag är varken eller. Men jag har tillräckligt mycket kritisk teori i bakhuvudet – och tillräckligt mycket positivitet  i mitt frihetsbegrepp – för att poängen ska vara väldigt viktig ändå.