Ovanstående titel är otydlig. Ska jag argumentera metafilosofi? Eller ska jag låtsas vara någon sorts Brian Leiter-figur som gör upp med partilinjekontinentalism? Svaret är, i viss mån, både och, men bara synnerligen sekundärt. Jag tänker istället framförallt säga en del om rådande debattillstånd inom (framförallt) den anglofona filosofin i frågan om objektivitet och relativism. Det kommer sig nämligen så att människor jag träffar ganska ofta förutsätter att filosofer i allmänhet är relativister om en massa saker, eller att vi tror att allt kan förklaras i termer av språkliga konventioner, eller annan dylik 1900-talsideologi. Således skulle jag också anse sådana saker i egenskap av att syssla med filosofi. Men det skulle vara trevligt att visa varför detta är naivt. Så det tänker jag göra här. Emellertid kommer jag inte argumentera särskilt mycket, utan framförallt försöka visa vad filosofer sysslar med, innan jag, till slut, också förespråkar de objektivitetsanspråk som numera ofta görs.

Så, för det första, i vilka frågor skulle filosofer kunna tänkas vara relativister på sätt som verkligen spelar roll? Och vad betyder ens relativism i dessa sammanhang? Det tycks mig som att det finns (framförallt) tre huvudsakliga filosofiska områden där relativism skulle kunna vara substantiell, i meningen: implicera att olika åsikter med vittgående implikationer för ens världsuppfattning är möjliga och inte kritiserbara utifrån något allmängiltigt kriterium, där allmängiltigheten förstås i termer av ”objektivitet”, sådan att den antingen (a) är en något som träffar alla utifrån en viss grund som alla måste acceptera i egenskap av dess generalitet, eller (b) måste accepteras av alla eftersom alla måste göra samma antaganden var för sig.[1] Detta är ingen slutgiltig eller fullständig definition av ”relativism”, såklart, men jag tror att den fångar den anti-realistiska intuition som antar när det sägs att filosofer är relativister. Givet denna syn på relativism är dessa tre områden följande: metafysik, epistemologi, och (meta)etik.

Det finns naturligtvis – bör kanske nämnas – också andra former av relativism. Värden är exempelvis relativa i meningen att olika individer värderar olika saker, om vi låter ”värden” bara betyda ”de värderingar vilka som helst som folk har eller anser sig ha”. Men detta säger ingenting om vad som egentligen är värdefullt, eller vilka ting, om några, som har egenskap ”värde”, eller om det finns i någon intressant mening objektiva värdeegenskaper överhuvudtaget.[2] Och, återigen exempelvis, så finns det många former av gömda relativitetsutpekanden i språket: exempelvis är sk. indexikaler relativa till yttraren. Läsaren menar inte samma person med ordet ”jag” när han eller hon använder det som jag gör när jag skriver denna mening (om ordet ”jag”). Men detta säger naturligtvis inte att vi båda inte är distinkta, existerande personer. Så  sådana, triviala, former kan skjutas åt sidan.

Då till metafysiken. Metafysik är studiet av verkligheten i dess mest abstrakta och generella mening. Vi kan skilja på två typer av metafysik: generell och domän-specifik. Generell metafysik studerar hela verklighetens konstitution: består den av egenskaper? Finns troper eller universalia eller både och? Vad är relationen mellan ”nivåer” av verkligheten, t.ex. den manifesta värld som framträder vardagligen och kvantfysik? Och så vidare. Domän-specifik metafysik ställer samma, eller liknande, frågor om något visst område, exempelvis om normativa egenskaper. Finns de? Om ja, hur fungerar de? Och så vidare. Det är emellertid fullt koherent att vara relativist om någon viss domän av verkligheten men ändå vara absolutist, eller realist, om verkligheten i dess mest fundamentala mening. Så man kan vara moralisk relativist, eller anti-realist, men samtidigt, generellt, metafysisk realist.

Men märk här följande. I en (ganska) nyligen genomförd undersökning[3] av professionella filosofer på en stor mängd ledande universitets åsikter – den enda i sitt slag – gavs följande svar: 81,6 % av filosoferna var positivt inställda[4] till att acceptera att det finns en extern värld, dvs. de förnekar en vittgående metafysisk idealism. 75,1 % ansåg sig också vara vetenskapsrealister, dvs. mena att vetenskapen kommer med objektivt, om än i dagsläget approximativt, sanna teorier om verkligheten, eftersom den förklarar hur saker och ting verkligen fungerar. Här finns också åsiktsmajoriteter för realistvänliga idéer som, exempelvis, icke-humeanska naturlagar och korrespondensteorier om sanning. Den vanligaste icke-humeanska synen på naturlagar är att säga att de är någon form av nödvändig koppling mellan universalia, medan korrespondensteorier om sanning säger att en trosföreställning är sann om den i en intressant mening korresponderar mot verkligheten (vanligtvis: ”utanför” själva trosföreställningen).

Dessa uppfattningars dominans antyder att den (sociologiskt) vanligaste utgångspunkten bland åsikter är en substantiell form av metafysisk realism – vilket är inkompatibelt med metafysisk relativism där världen är relativ till betraktaren, eftersom detta vanligen (anses vara) en form av anti-realism (av vilken det finns både idealistiska och konstruktivistiska versioner). Att då tro att filosofer skulle vara någon sorts relativister, eller att forskningssamtalet, annat än i perifera instanser, skulle ta positionen på allvar, är direkt felaktigt.[5]

Då till epistemologin. ”Epistemisk relativism” kan tänkas betyda någonting i stil med att personers kunskap om världen är relativa till personernas egna åsiktsmängder. Så jag kan veta att p och du att icke-p är fallet, samtidigt, utan att det finns någon objektiv måttstock för att avgöra mellan oss. Våra trosföreställningar är kanske, i Kuhniansk anda, inkommensurabla, dvs. deras innehåll är individuerat olika beroende på våra olika bakgrundsteorier, så vi menar olika saker med samma påståenden när vi uttrycker dem. Vi tillhör olika paradigm. Eller, i Foucauldiansk anda, så tillhör vi olika diskurser, från vilket ungefär samma position skulle kunna tänkas följa. Beroende på hur man förstår åsikter och deras relation till världen kan dessa synsätt föra med sig (eller förutsätta, beroende på hur dialektiken är konstruerad) att vi lever i metafysiskt relativa, och således annorlunda, verkligheter. Men här fokuserar jag på kunskapsfrågan.

Det är svårare att säga mycket om denna utifrån undersökningen jag nyss refererade till eftersom den inte ställer så många frågor om detta finlir. Data saknas alltså. Men däremot så anses den ovan nämnda vetenskapsrealismen ofta vara inkompatibel med just epistemisk relativism. Då denna är mycket utbredd så är knappast epistemisk relativism vidare utbredd heller. Dessutom är det anmärkningsvärt att korrespondensteorier om sanning är en dominant position, och att deflationära teorier, som är deras största motståndare, ofta försvaras i samband med att man ämnar naturalisera olika domäner och göra sig av med vad som anses vara överflödiga egenskaper hos korrespondensteoretiker. De är således inte alls nödvändigtvis kopplade till relativism, utan snarare tvärtom.[6]

En sista poäng: en fråga som ställs är om kunskapsutsagor anses vara ”kontextuella”, ”invarianta”, eller ”relativa”. Detta har att göra med en kvasi-empirisk debatt som bedrivs i skärningspunkten mellan epistemologi och språkfilosofi och har därför inte nödvändigtvis att göra med kunskapens natur, utan snarare med hur ordet (eller, möjligen, begreppet) ”kunskap” används i vardaglig diskurs.[7] I vilket fall är det nämnvärt att endast 2,9 % av de svarande anser att ”relativism” är riktigt ens här. Så filosofer är knappast företrädesvis relativister om epistemiskt vardagsspråk. Och, givet datan i det förra stycket, ej heller om hur saker egentligen ligger till.

Då, slutligen, till mitt eget fält: (meta)etiken. Finns det något substantiellt område[8] där filosofer ofta är, eller anses vara, relativister, så är det rimligen detta, och då framförallt på andra ordningens metaetisk (snarare än första ordningens, normativ) nivå. ”Det finns ingen objektiv moral” har varit ett populärkulturellt, och framförallt revolutionärpopulärkulturellt, dogma åtminstone sedan de stora dito omvälvningar som skedde under 1960- och 70-talen. Detta är dessutom föranlett och bejakat, på akademisk nivå, av både kontinentala existentialister, post-strukturalister, psykoanalytiker och liknande figurer, eller analytiska expressivister, errorteoretiker eller indexikal-relativister, som alla förnekat moralisk realism i olika tappningar, ofta på språkfilosofisk eller moralpsykologisk grund. Så filosofer är väl ändå moraliska relativister?

Nej. En majoritet av de svarande – 56,4 % – ansåg sig positiva till moralisk realism. Moralisk realism är i sin grundläggande form en position som består av två komponenter. Dessa är: (i) moraliska påståenden(/utsagor/meningar) ämnar beskriva en extern verklighet mot vilka de korrellerar, och (ii) det finns en sådan moralisk verklighet. Och detta är alltså majoritetspositionen. Faktum är till och med att det finns ännu fler som bejakar (i) än realism: hela 65,7 %  är kognitivister. Sannolikt är residualen på 11,3 procentenheter mellan dessa resultat befolkad av en mängd indexikal-relativister, error-teoretiker och moral-metafysiska konstruktivister, varav inte alla behöver vara relativister i min mening. Många konstruktivister är exempelvis objektivister i meningen (b) ovan.

Även med dessa inräknade kan det dock ändå tyckas att ca. 60 % realister ändå tillåter väldigt många relativister. Men det är inte uppenbart att ens det görs. För, i stor kontrast gentemot det centrala 1900-talets naiva non-kognitivister om moraliskt språk med sina ”bu!-hurra!”-teorier, så är moderna non-kognitivister mycket mer tillåtande av objektivitet. De tre ledande non-kognitivisterna sedan A.J. Ayers logisk-positivistiska doktrin om att moraliska påståenden inte är verifierbara och således meningslösa och således emotiva har varit R.M. Hare, Simon Blackburn och Allan Gibbard. Gibbards och Blackburns huvudsakliga projekt har under 90- och 00-talen var att utveckla och försvara vad som kallas kvasi-realism: att på non-kognitivistiska grunder försöka förklara all den objektivitet som genuina realister vill ha. Så det är ytterst tveksamt om de alls kan kallas relativister. Och detsamma för Hare, som i sin karriär kom att utveckla en egenartad form av neo-kantiansk moralepistemologi,[9] där reflektion på de moraliska begreppen ansågs leda till någon form av utilitarism. Och om de ledande teoretikerna är en indikator på vart forskningens vindar blåser så verkar alltså inte ens non-kognitivisterna vara relativister på en första ordningens nivå. Och knappast heller på en andra ordningens dito, eftersom de, likt alla andra, tror att det finns sanningar att upptäcka om hur normativitet finns som ett fenomen i världen.

Kontentan om världen, om kunskapen och om moralen är således att filosofer inte är särskilt relativistiska av sig alls. Och det är ett direkt misstag att ens vara i närheten av att tro det.

Slutet gott, allting gott?

Nej, eftersom den sorts relativism som folk är ute efter inte alls är den sorts anglofon relativism som jag har satt under lupp. Snarare, tror jag, är man ute efter två huvudsakliga former av relativism: antingen (*) den som man fått lära sig att filosofer förfäktar inom andra fält, där de filosofer som presenteras är antingen karikatyrer av sig själva (exv. de logiska positivisterna inom samhällsvetenskapliga fält) eller inom ämnet synnerligen idiosynkratiska figurer som nästan ingen delar substantiella åsikter med (exv. Richard Rorty eller Thomas Kuhn), eller (**) de former av relativism som kommer från det kontinental-filosofiska hållet.

(*) kan skjutas åt sidan; figurer som Rorty eller Kuhn var akademiska dissidenter vars kritik mot det analytiska etablissemanget var högljudd men dansade en sommar. Emellertid är mitt intryck – men det hade varit trevligt att ha fel här – att den vetenskapsfilosofi som förmedlas utanför själva filosofin ofta har svårt att komma längre än kritik av positiviste samt Kuhns paradigm/normalvetenskapsdistinktion och språkfilosofiska inkommensurabilitetsargument från 1960-talet, som de flesta filosofer sedan lämnade på 70- och 80-talen iom. nya vindar i språkfilosofin och vetenskapsrealistiska argument för metafysisk realism (och, möjligen, metafysisk-realistiska argument för vetenskapsrealism – här finns, såklart, en cirkularitet att förhålla sig till). Detsamma gäller Rorty om språk och sanning. Det rådde, runt 1970, en rationalitetskris i den engelskspråkiga vetenskapsfilosofin. Det gör det inte längre.

(**) är svårare att hantera för min del, såtillvida att jag är mycket mindre bevandrad i den kontinentala filosofin än jag borde vara för att egentligen uttrycka mig i detalj. Dessutom är de kontinentala idéerna sannolikt betydligt mer influentiella på institutioner där man sysslar med ”teori” (vad det nu betyder) än de mer strikt inom-filosofiska. Och de resultat jag har diskuterat lutar mot det anglofona hållet i det att de institutioner där undersökningarna utförts företrädesvis är sådana. Men, å andra sidan: eftersom jag sysslar med filosofi i Sverige, där filosofiinstitutionerna är företrädesvis engelskspråkiga, så är det ändå ett konstigt antagande att just jag skulle vara relativist i någon vidare utsträckning. Varför görs det? Möjligen är det helt enkelt oklart vad filosofer håller på med. Eller så får de kontinentala så mycket mer PR att de överskuggar det engelskspråkiga tänkandet.

Oavsett vilket kan jag också konstatera så här mycket om den kontinentala filosofin: relativismen är inte universell även bland prominenta kontinentala figurer. Exempelvis är Jürgen Habermas, den idag dominante kritiska teoretikern, också en stor kritiker av fransk deconstruction och liknande anti-rationalism. Han är knappast tillräckligt metafysisk-realistisk för att gå hem hos de flesta anglofona filosofer. Men inte heller är han någon sorts epistemisk, eller moralisk, relativist. Och den under de senaste åren mest prominenta nya rörelsen på den kontinentala sidan[10] varit sk. spekulativ realism, eller objekt-orienterad ontologi, som har återgått till någon form av metafysisk realism och försöker uppleva just den metafysik som fenomenologer och poststrukturalister ägnade 1900-talet åt att angripa. Och detta som högsta Parismode, märk väl, så det är inte som att objektivitetsanspråk helt saknas hos (**) heller.

Mitt argument har hittills varit på det stora hela deskriptivt. Det visar att det är ett misstag att tro att filosofer av någon anledning skulle vara relativister. Men jag avslutar, antagligen på tok för snabbt, normativt, genom att rekapitulera en tidigare bloggpost. Argumentet var kritiskt mot idéer om att filosofi bör vara språkorienterad, och, i Sellarsiansk anda, positivt till en idé om att den borde göra (inte minst) abstrakta förklaringsmässiga och syntetiserande anspråk. Dessutom, deskriptivt, så verkar det inte alls orimligt att tro att åtminstone anglofon filosofi har rört sig i en sådan anda sedan 1900-talet – och att detta är sammanlänkat med någon form av filosofiskt framsteg. Och i den mån kontinentalt tänkande har någonting att säga så kan detta också, enkelt in i denna sorts anspråk, av den enkla anledningen att vi är ute efter sanning och rationellt rättfärdigande av åsikter, snarare än teori för teorins skull, eller något lika flummigt som patroniserande hittepå om ”eviga frågor” som inte kan besvaras. Jag står fast vid dessa punkter.

Således gör också bra filosofi, snarare än bara nu aktiva akademiska filosofer objektivitetsanspråk. Och dessa är objektivitetsanspråk, tror jag, som är grundade i de teoretiska framsteg som konstaterats ovan: metafysiska, i en extern värld och epistemiska, i en strävan efter kunskap om den.[11] Emellertid är det – slutligen – oklart om detta generaliserar till metaetiken eller metanormativiteten, dvs. mina områden: det är en (eller flera) metafysisk domän(er) bland många, där relativism är en levande möjlighet, då de(n) inte är central(a). Men just detta – att sådana frågor är levande – är en av många aspekter som  gör arbete med dem fruktbart.


[1] Om man vill kan (a) kallas ”robust objektivitet” och (b) ”intersubjektiv objektivitet”, eftersom alla, subjektivt, måste göra samma saker.
Notera här att kulturrelativism här sammanlänkas med mer individualistisk relativism, eftersom ingen av dem är objektiva i meningarna (a) eller (b).

[2] Notera att jag har försvarat någon form av objektivitet i meningen (b) även hos konst, här.
Någon kanske också invänder: folk värderar ju olika saker, och därför är värde relativt? Detta är ett grundkursmisstag, av det ovan angivna skälet. Det finns emellertid också betydligt mer komplexa varianter av detta argument där man försöker sig på någon sorts inferens till den bästa förklaringen av vad värde är genom att peka på, bland annat, sådan divergens. Sådana argument tycks mig väldigt starka, men de implicerar inte någon enkel relativism. Och jag kan inte behandla dem här i större detalj.

[3] Tillgänglig här. Se även Chalmers, David J. & Bourget, David (kommande). ”What do Philosophers Believe?”, i Philosophical Studies [detaljer ej specificerade], för substantiell diskussion av resultaten. Ett problem med undersökningen är att den har ganska få respondenter (ett knappt tusental). Men det är ändå den bästa datan som finns tillgänglig, och det finns skäl att tro att den är signifikativ för sitt innehåll, eftersom respondenterna är världsledande inom sina fält och således viktiga åsiktsbildare inom det.

[4] Med ”positivt inställda” menar jag, följande Chalmers & Bourget (op. cit.), att man ”accepterar eller lutar mot” att hålla åsikten ifråga.

[5] En kvalifikation är dock följande: det ställs ingen fråga i undersökningen om realism contra anti-realism om universalia, dvs. om man föredrar tropteorier eller existerande universalia. Tropteorier brukar oftast förknippas men anti-realism och ofta relativism, så detta hade varit mer, relevant, evidens.

[6] Dock med vissa undantag: W.V.O. Quine, en av 1900-talets giganter, försvarade både substantiella former av metafilosofisk naturalism, deflationism om sanning, och ontologisk relativism.

[7] En typisk invändning mot kontextualister i denna debatt är att säga att de inte säger någonting om kunskap snarare än om bara ordet ”kunskap”. Jag är sympatisk till denna invändning.

[8] Pace filosofisk estetik…

[9] Se främst Hare, R.M. (1980). Moral Thinking: Its Levels, Method and Point, Oxford, UK: Oxford University Press.

[10] I den mån denna överhuvudtaget finns.

[11] Jag tänker dock inte presentera argument för, eller ens strukturerna på, dessa positioner här (men se mitt förra blogginlägg för en del epistemologi). Om argument önskas kan jag göra det senare: just nu nöjer jag mig med att presentera dem som ideologiska, och glädja mig i att de delas av andra.