Bör vi tro på Gud för att det är nyttigt att göra det? Jackie Jakubowski diskuterar denna fråga i sin essä “Och människan skapade Gud” (införd i DN den 17:e januari 07). Detta genom sin kritik av boken “The God Delusion” i vilken författaren Richard Dawkins argumenterar för uppfattningen att ateism är den enda hållbara världsåskådningen och påpekar att en religiös världsbild inte blir mer sann bara för att människor finner tröst i dess famn. Även om religionen kunde erbjuda den ultimata etiska normen så skulle inte Guds existens bli mer sann, bara mer önskvärd menar han. Jakubowski är av den åsikten att Dawkins här missar poängen med tron på Gud: Vare sig han existerar eller ej, så fungerar en sådan gud som en garantisymbol för ett riktigt etiskt förhållningssätt – ett förhållninssätt som alltid sätter människan i centrum och garanterar mänskliga rättigheter utan hänsyn till ålder och eventuella handikapp. Han menar att det är detta som bör vara grunden för vårt samhälle, och varnar för ateismens konsekvenser för moralen. Apropå detta citerar han även Voltaires kända (och så ofta citerade) uttalande: “Jag vill att min advokat, skräddare, betjänt, även min hustru, tror på Gud. Om de gör det så kommer risken att bli mindre att jag blir rånad eller lurad. Om Gud inte funnes, vore man tvungen att uppfinna Honom.”

Vad är det då för tankegångar som ligger bakom en sådan uppfattning? Har inte Dawkins rätt när han säger att Gud inte existerar bara för att det är trösterikt att tro det? Eller kan man verkligen vara av den motsatta åsikten, det vill säga att det räcker att det är nyttigt att tro på något för att detta något skall bli sant? Man hamnar i sådana fall i ett nyttoresonemang som, i alla fall vid ett första påseende, är väldigt pragmatiskt till sin natur. Pragmatismen var en filosofisk skola som uppstod i slutet av 1800-talet i och med Charles Sanders Peirces utvecklande av den så kallade pragmatiska maximen, en maxim som i början av 1900-talet vidareutvecklades av William James och John Dewey. Grovhugget kan den summeras med uppfattningen att ett påståendes sanningshalt skall avgöras genom en analys av dess konsekvenser. Denna lära kan, som hos Bertrand Russell i hans bok Västerlandets filosofi, uppfattas som en mycket oortodox sanningsdefinition. En traditionell filosofisk frågeställning är ju att fråga sig vad sanning är: Hur vet vi när ett språkligt uttryck är sant? Vad består denna sanning av? Går det att postulera en sanningsdefinition som ger oss kriterier för att avgöra detta? Ett otal försök att komma till rätta med dessa frågeställningar har naturligtvis gjorts genom historien, försök vilka generellt kan hänföras till en av två kategorier: En som betonar inre koherens mellan trosföreställningar (allt det man tror på tänks utgöra ett motsägelsefritt system – man kan till exempel inte ärligt tro att jorden är platt samtidigt som man är säker på att den är rund), och en som fokuserar på relationerna mellan språkliga begrepp och faktiska omständigheter i omvärlden: att säga att jorden är rund refererar någonstans till ett faktum ute i världen (det runda jordklotet) som gör påståendet sant. Det sistnämnda får väl ses som det, i alla fall nuförtiden, mest populära synsättet. Det verkar ju som att det dessutom fångar någonting som vi alla anar intuitivt: vad är det som gör påståendet “det regnar” sant? Jo, naturligtvis det faktum att det regnar. Det verkar alltså i förstone som att den pragmatiska synen på sanning ställer dessa invanda begrepp på huvudet. Att anse att “en föreställning är sann så länge det för vårt liv är nyttigt att tro på den” och att “icke förkasta en hypotes om den har konsekvenser som är nyttiga för våra liv” leder ju till uppfattningen att “om hypotesen om Gud i ordets vidsträcktaste bemärkelse fungerar tillfredställande, är den sann” (dessa tre är alla citat som Russell tillskriver William James). Detta, vill jag hävda, är en uppfattning som inte stämmer särskilt väl överens med vad vi intuitivt tycks mena med “sanning”.

Dylika tankespår leder oss ner i ett träsk av absurditeter, något Russell mer än gärna demonstrerar. Ett exempel han använder är den situation som uppstår när man vill få reda på ifall Columbus seglade över Atlanten år 1492 eller ej. Den gängse uppfattningen torde väl vara att man, om man önskar information om detta, letar efter svaret i en bok eller liknande. Men skall man följa den pragmatiska maxim som beskrivits ovan så innebär detta att man först av allt måste ta reda på vilka konsekvenserna blir ifall påståendet skulle vara sant, och att utifrån det bestämma sanningshalt. Det enda exempel som Russell kan komma på vad gäller konsekvensen av ovanstående påstående är att man klarar sig bättre på en tenta om man tror att årtalet är 1492 än vad man gör om man har fått för sig att det istället var (låt säga) 1491 eller 1493 som seglatsen ägde rum. Det verkar lite märkligt att detta nu skulle vara det enda sanningskriteriet för påståendet. Detta är inte heller den enda svårigheten som Russell plockar fram; även andra, mer generella problem följer. För att återvända till Columbus: de flesta anser att påståendet “Det fanns en man vid namn Columbus” är sant. Men varför är det sant? Jo, rimligtvis därför att det för femhundra år sedan existerade en man av kött och blod som gick under det namnet. Men enligt den pragmatiska uppfattningen skall vi ju tydligen bara bry oss om konsekvenserna av en trosföreställning och inte orsakerna till den. Alltså spelar det enligt denna uppfattning ingen som helst roll ifall någon verklig person med det namnet någonsin existerat, endast effekterna av en sådan tro är relevanta. Med andra ord: en sådan uppfattning tillskriver sanning till vilka påståenden som helst om fiktiva personer, så länge de har positiva konsekvenser (någonting som till och med utgör en ren motsägelse om man nu tolkar “fiktiv” såsom “påhittad, osann”). Till exempel kan man anse det vara sant att jultomten existerar eftersom tron på honom gör barn glada och så vidare. Detta faller ju på sin egen orimlighet.

Men är detta i själva verket pragmatikernas uppfattning? Anser de verkligen att det är sant att jultomten existerar bara man blir glad av att tro på honom? Susan Haack ägnar en del av sin bok Philosophy of Logics åt just sanningsteorier, och hon ser våra pragmatiska sanningsteorier som en blandform av diverse koherens– och korrespondensteorier. Hon hålller med om grundantagandet, att pragmatismen fokuserar på konsekvenserna av ens trosföreställningar och utifrån det bedömer sanningshalt. Men av hennes redogörelse att döma så verkar pragmatikerna snarare syfta på långsiktiga, vetenskapliga konsekvenser snarare än kortsiktiga personliga dito. Ett exempel på detta är pragmatikern Peirces syn på sanning som slutet på en undersökning: “that opinion on which those who use the scientific method will, or perhaps would if they persisted long enough, agree”. Han menar att en sådan undersökning orsakas av tvivel: att man i en viss fråga hyser tvivel angående sanningshalten och vill ersätta detta tvivel med en fix trosföreställning. Här ser han den vetenskapliga metoden som den enda som “enables one to acquire (eventually) stable beliefs, beliefs which will not be thrown into doubt”. Anledningen till detta är enligt Haack hans syn på den vetenskapliga metoden som den enda undersökningsmetod som är begränsad av en av subjektet oberoende verklighet. Med detta menas att medan våra subjektiva upplevelser må skilja sig åt, så är omvärlden det enda vi har gemensamt, och därför det enda som kan leda till konsensus. Och det bästa sättet att erhålla kunskap om omvärlden är genom de gängse vetenskapliga metoderna. Tanken är nu att det har goda konsekvenser för människan som art att enas om en vetenskaplig världsuppfattning. Detta som ett utslag av ett Darwinistiskt tankesätt: som art har vi större chanser att överleva med en gemensam världsbild än om var och en räknar sina skiljda subjektiva upplevelser som sanningen om hur världen ser ut. Alltså: de trosföreställningar med de bästa (långsiktiga) konsekvenserna för oss är också de som vi bör hålla för sanna. Här är det vetenskapliga systemet av trosföreställningar den bästa kandidaten och bör därmed betraktas som sanning. På så vis blir den pragmatiska sanningsteorin en korrespondensteori, om än indirekt: det som är nyttigt för oss att tro på (i det långa loppet) är de trosföreställningar som bäst speglar vår omvärld. Alltså en helt annan sak än uppfattningen att Gud existerar bara därför att vi mår bra av att tro det.

Hur blir det då med Jakubowskis dröm om ett samhälle med en gemensam etisk norm grundad på av Gud givna mänskliga rättigheter? Om religionen skall kunna fungera som en garant för ett dylikt etiskt förhållningssätt, ja då måste ju till att börja med hela mänsklligheten erkänna sig till en religion med önskvärda värderingar. Men innebörden av religiös övertygelse ju torde vara att man verkligen tror på sin religion, inte att man tillskriver sig den på grund av eventuella etiska konsekvenser som man finner önskvärda. Resultatet av detta skulle ju bli en hel mänsklighet som levde i villfarelse, det vill säga med en världsuppfattning som intee nödvändigtvis speglar verkligheten utan endast upprätthålls på grund av dess goda konsekvenser. Detta är ett samhälle med en världsåskådning som jag inte tror att någon egentligen vill ha. Och bekänner vi oss dessutom till pragmatismen, ja då får vi erkänna att detta även skulle vara förödande ur evolutionär synvinkel – våra trosföreställningar skulle ju inte vara de som är gynnsamma för oss som art. Oavsett övertygelse bör vi alltså betacka oss för en dylik allomfattande Gudsstat.

Vidare läsning: