Men mer generellt: det behövs nog till någonting mer än vad du har angett här. Det gäller väl i.o.f.s. för alla medvetandeteorier som jag har sett eftersom the hard problem of consciousness is hard, men ändå…

Doesn’t this just strike you as a clear cut example of trying to have the cookie but eat it as well. To deny inherent teleology in nature yet pretend it exist so that things make sense? Might not the reason things not making sense without it be because it is a real feature of the world?

As an example, Bickhard uses a description of a bacterium that svim and continue swimming if it is going up a sugar gradient, but tumble if it finds itself swimming down a sugar graidient. Thus, in a manner of speaking, its “goal” is to go up the sugar gradient.. but this is of course just our interpretation of the phenomenon. Obviously, there exists no such goal, metaphysically. But this figure of speech can help us to explain the phenomenon.

This sentence is not naturalism since it acknowledges that final causes (goal-directednes) exist, it is more like aristotelianism in that way. So it is important to note here that the representation is in this system deriving all its aboutness from its goal-directedness but goal-directedness is a form of aboutness, that which is in need of being explained is that which is used to derive that which needs to be explained.

A problem for the rest of the view (as always really) is multiple realization. A system that interacts with the world can be constructed in fiftyeleven different ways and it would be impossible to guess how it is internally constructed without first looking at it. A better case would be made by appealing to some sort of compression entropy where the smallest possible description of a system that can do a task is used to be that which instantiates aboutness and the actual implementation shares the aboutness by being isomorphic to the smallest possible machine that does the same thing.

Strangely though, this would mean that a puddle in a hole is about the hole and the puddle has goal-directedness towards the hole. The puddle is interacting with the hole near perfectly after all.

Med det sagt så tror jag ändå att allt i grund och botten består av fysikaliska beståndsdelar (vilka de nu är). Detta kommer sig av min fäbless för sparsmakade ontologier, I suppose Men detta behöver inte, som sagt, innebära att man menar att allting går att beskriva i matematiska formler (de “lägsta” processerna i hjärnan går nog sannolikt att beskriva så dock.. neuronnät osv).

(Sorry om det blev svamligt ..timmen är sen

Du ställer frågan: “hur vet du att upplevelser inte i grunden orsakas av fysikaliska processer”. På det vänder jag på frågan och frågar: Varför anta att de orsakas av fysikaliska processer? Känner vi till något annat fenomen som har icke-fysiska resultat som orsakas av fysiska processer? Är det verkligen den mest simpla förklaringen vi kan komma på som fortfarande räddar allt vi behöver i förklaringen? Den förklaringen som överlever ockhams rakblad bäst? Den postulerar existensen av minst tre problematiska saker som en hylemorfisk förklaring inte gör:

1. En matematisk beskrivning av rörelse är en bra beskrivning av upplevelse
2. Upplevelse är ett resultat av rörelse av fysiska entiteter enligt matematiska ekvationer. Alltså inte att upplevelse är matematisk rörelse (detta skulle vara eliminativism)
3. Antingen att den fysiska världen inte är kausalt stängd, att resultaten av fysiska entiteter kan bakåtpåverka de fysiska systemen eller att upplevelser är epifenomenialistiska (detta är ett ENORMT stort och suspekt påstående)

Notera här att jag inte givit argumentet: “det upplevs inte som att upplevelser orsakas av fysikaliska processer”, jag har istället givit en analys av vad en fysikalisk process är och ställt frågan vad som motiverar att vi bör använda just det verktyget för förklaring när det finns mindre extravaganta förklaringar att använda som räddar det vi behöver rädda. Det jag försökte få fram är att det som i naturvetenskapen kallas för en fysikalisk process är i själva verket enbart och endast en matematisk beskrivning av rörelse som ibland använder sig av fysikaliska grundbultar (en fysikalisk grundbult är ett misslyckande med att hitta en matematisk grundbult). Efter det ställer jag frågan: vad är anledningen till att vi skulle behöva någonting annat än hjärnans materia och den materians form för att få en förståelse för vad som händer? Det verkar för mig enbart vara en slags vetenskapsfetichism där alla förklaringar i grunden måste vara naturvetenskapliga, alltså att alla förklaringar måste vara av typen “denna fysiska/matematiska entiteten rör sig enligt denna matematiska formel”. Att insistera på det är dock att insistera på själva motsatsen till vad upphovsmännen av naturvetenskapen faktiskt skapade, de skapade naturvetenskapen i en uppdelning av det som kan beskrivas matematiskt och det som inte kan det. En sådan förklaring har enorma problem att exempelvis ge svar på frågan varför en rörelse upplevs som röd istället för grön och på vilket sätt upplevelsens karaktär kan påverka systemet iom att upplevelsen där är ett resultat av systemet.

Så, hur räddar den gamla grekens hylemorfism dagen?
Hjärnans form hjälper i sammanhanget till såhär: Ändra formen så ändras upplevelsen. Ändra materian så ändras uplevelsen. Redan här har vi en förklaringsmodell som ger mer förklaringskraft än vad en matematisk rörelseförklaring ger då det inte alls är klart om de faktiska fysiska/matematiska entiteterna har någon inverkan på upplevelsen, där är det enbart deras rörelse som tänks vara viktig men sammankopplingspunkten mellan viss rörelse->viss upplevelse är minst sagt oklar iom argumentet från multipel realisation av en viss matematisk beskrivning av rörelse. En hylemorfisk förklaring undviker de tre problemen skrivna ovan såhär:
Det är mycket tydligare varför materian själv i samband med dess form skulle vara, varför den ÄR upplevelsen än varför en matematisk ekvation skulle kunna beskriva den (punkt 1) pga att man här kan hänvisa till materians natur vilket ger mycket större konceptuellt spelrum vid förklaring. Den undviker att postulera upplevelse som ett resultat (punkt två) och undviker därmed interaktionsproblemet (punkt 3).

Man kan förklara varför form är viktigt i sammanhanget med en analogi till naturvetenskap, i fysikalism så påverkar formen av ett system rörelsen i systemet, formen på ett system påverkar alltså den naturvetenskapliga beskrivningen av systemet. Likaså påverkar i naturvetenskapliga beskrivningar materian ett system består av den naturvetenskapliga beskrivningen av systemet (alltså den matermatiska beskrivningen av systemets rörelse). Både formen ett system har och materian den består av erkänns alltså influera en beskrivning enligt naturvetenskapen själv så det borde vara fullständigt okontroversiellt att påstå att både formen och materian är relevanta för beskrivning av upplevelser oavsett vilken medvetandefilosofi man utgår från (med undantag för eliminativism). Här ligger en stor del av kraften, det erkänns tom av naturvetenskapen att form påverkar rörelse, men nackdelen med en naturvetenskaplig förklaring av upplevelse är att naturvetenskapen inte erkänner att icke-fysiska resultat av rörelse kan påverka rörelse.